Färgad silverprägling « År 800, Karl den stores kröning»

25 december 800 kröntes frankernas och lombardernas kung, Karl I, kallad Karl den store, till kejsare av väst av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom. Han återupprättade därmed en värdighet som hade försvunnit i den västerländska kristenheten sedan avsättningen av den siste romerske kejsaren, Romulus Augustulus, år 476.

Karl den store, sonson till Karl Martell, äldste son till frankernas kung Pippin den lille och hans hustru Bertrada av Laon, kröntes till härskare år 768, vid sin fars död. Han regerade över hela det frankiska riket från och med sin bror Karloman I:s död år 771. Som krigarkung ledde Karl den store en serie strategiska militära kampanjer i Europa, särskilt mot de hedniska sachsarna (776-804) och de muslimska umayyaderna i al-Andalus i Spanien (778). Som segrare utökade han sitt rike avsevärt. Som mest omfattade det, i slutet av 700-talet, nuvarande Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Österrike och Slovenien, samt hälften av Italien och den norra gränsen av den Iberiska halvön, kallad "Spanienmarken". Den frankiska monarkin täckte då nästan hela det kristna västern. Karl den store beskrivs som Europas fader och hans huvudstad, Aachen, som ett tredje Rom, efter Rom och Konstantinopel.

Påvens andliga auktoritet i Vatikanen verkade däremot svag jämfört med patriarken av Konstantinopels, som hade sitt säte i hjärtat av det rika och mäktiga kristna Bysantinska riket (Östromerska riket) lett av kejsarinnan Irene. Rom hade därför allt att vinna på att stödja det karolingiska frankerriket för att återställa sin prestige. Särskilt som påven Leo II, utsedd 796, utsattes för ett attentat 799. Han sökte Karl den stores beskydd och krönte honom till kejsare på juldagen år 800. Bysantinska riket vägrade först att erkänna Karl den stores kejserliga titel, innan de accepterade den 812, genom freden i Aachen.

Karl den store, som var angelägen om religiös enighet och kulturell utveckling, var en ivrig beskyddare av kyrkan, konst och litteratur i Europa. Hans regeringstid markerar en period av varaktig kulturell förnyelse under medeltiden. Han omgav sig vid sitt hov med inflytelserika lärda, utvecklade kristna skolor och främjade latinets språk. Men hans politiska imperium skulle inte överleva honom: efter hans död 814 splittrades Europa under feodalismens inverkan och sedan framväxten av nationalstater.